Det var ju inga diamanter...

Men däremot var det många stenar i gallan!!!

Jag hade ju tid för ultraljuds-undersökning idag. Tro inte att jag sov en blund i natt...låg och tänkte på vad det kunde vara OM dom inte hittade några stenar...vet ju att nåt är fel - och idag, när jag låg där och blev ultraljudad så sa hon ganska omgående att det fanns stenar.

Och vad gör jag?...jo: släpper loss några tårar, och blir GLAD över att dom fanns! Sköterskan trodde att jag blev rädd och ledsen, men jag förklarade att jag tyckte att det var skönt att äntligen få bekräftat att smärtan verkligen berodde på gallsten (och inte på cancer eller nåt annat). Inte för att jag på något vis gillar att vara sjuk, men jag tror ni förstår skillnaden.

Jag frågade hur många det var och hon sa: dom går inte att räkna, men det räcker med EN för att man ska få smärta...

Hon sa också nåt om att jag hade kronisk inflammation i gallan, men i övrigt var hon tyst som musen och sa hejdå och drog. Förmodligen fick hon inte säga nåt, det är ju läkaren som ska ringa upp mig och berätta senare.

Hoppas nu bara att jag får en tid så fort som möjligt för operation eller hur dom nu tänker lösa detta, för nu jäklars ska här blivas frisk & alert! Japp! Nu är jag så förbannat less på att ha noll energi - till och med hjärnan börjar skrumpna ihop snart, jag måste få in lite fart o fläkt igen!

Massor med kramar till er som tänker på mig!

Sköt om er o kramas mycket! =)